Av Carl Fredrik Sandelin
Min far, Carl Victor Sandelin, blev medicinekandidat i oktober år 1917. Den 27 januari året därpå utbröt det röda upproret på allvar i Helsingfors. I upprop, fastsatta på träd och stolpar i staden, varnades befolkningen för att röra sig utomhus eftersom slaget mellan de röda och vitgardisterna nu skulle inledas. Men enligt min pappas handskrivna, detaljerade skildringar av sina upplevelser under inbördeskriget var det ovanligt lugnt i staden både den 27 och 28 januari. Tillsammans med vänner av båda könen spelade han tennis några gånger och gick på bio. Men när sällskapet den 27 på kvällen vandrade längs södra Esplanaden gick en karl med gevär i hand förbi dem och in i det före detta generalguvernörshuset, den byggnad som nu kallades Smolna. Pappa fann det alarmerande och ringde hem från telefonkiosken vid Salutorget. Rysligt många hade ringt och frågat efter honom. Det var skyddskårsalarm, och alla skulle hålla sig beredda. Han skyndade hem och kontaktade medlemmarna i sin pluton. Delar av skyddskåkren fick order om att samlas vid Brändö udd ännu samma natt, men många ansåg att de inte skulle hinna bli färdiga.
Måndagen den 28 januari gick både i sällskapslivets och planerandets tecken, Definitiva order gavs inte, men förhoppningen var att de kvarvarande skyddskåristerna skulle ta Kyrkslätt. Slutligen beslöt Carl Victor och några goda vänner att samlas på Drumsö den 29 januari på kvällen. Carl Victor beslöt dock att redan på eftermiddagen föra sina vapen till Tallbergska villan på Drumsö. Oskar ”Ossi” Sumelius, Pehr ”Pelle” Tallberg och C.E. ”Ce” Lindroth kom med honom. De ansåg att risken att bli antastad och kroppsvisiterad skulle vara större på kvällen. Vapnen gömdes på lämpliga ställen i villan. Sedan gick alla snabbt hem till sig för att packa för den kommande vandringen. Vid sidan av kläder och litet mat packade Carl Victor medicinska instrument i ryggsäcken. Ett citat ur hans skildring:
Ett ömt farväl av familjen, hemmets dörr slog igen bakom en och så stod man på gatan beredd att bryta blockaden. Man hade hört att de som på söndag och måndag kväll lämnde staden hade blivit beskjutna, delvis nedskjutna. Hur skarp skulle bevakningen vara västerut?
Men ingenting hände under hans promenad från Skillnadsgatan 11 till Gräsvikshamnen. Där stod diligensen än så länge utan förspänd häst. Sedan kom Ce, Ossi och Pelle. Hästen spändes för och diligensen startade på utsatt tid klockan halv sju. Framme vid Drumsö var allt lugnt vid landstigningsplatsen. På väg till Tallbergska villan passerade de Ossis farbrors hus, och utbytte några ord med en gammal gubbe om händelserna i staden. Därifrån hördes nämligen ett ständigt skjutande. Av Ossis farbror fick de höra att gubben var en farlig röd.
Nu började vandringen. Kort före halv åtta var de framme vid Tallbergska villan och tog fram vapnen. Sedan vidare i gåsmarsch, cirka 25 meter mellan var och en. Både på isen och på land.
Plötsligt hördes röster och ljudet av framåtskridande personer. Vi stod med revolvrarna i hand, men ljuden avlägsnade sig och vi kunde fortsätta. Vi följde Drumsös västra strand ocvh gick sedan över isen till Björkholmen. Ungefärg tjugo över 8 kom två män ut från Drumsö över isen mot oss. Vi visslade sakta den kända melodin ’Vila vid denna källa’. Visslingen besvarades. På vår fråga vem där kom svaret ”Erik Hernberg”. Den andre var en fiskare som visat honom vägen. Efter en stund åter några visslingar och nio män kom klivande rakt mot oss. Svaret på frågan vem där löd ”Bertil Hägerström”. Eget folk, tack och lov! Nu var vi samlade, sammanlagt tretton: Ossi, Pelle, C. E, Hernberg, Hägerström (Hägeri kallad), Lars Klärich, Gustav Thilén, Karl Rehnberg, Björn Blomkvist, Lennart Ståhlberg, Ola Fleming och jag, CV. Plötsligt några skott i riktning från ryssarnas befästningar på Drumsö. Hade vi blivit upptäckta? Vi skyndade iväg över Björkholmen och ut på isen, rakt västerut. Några skott knallade i riktning Drumsö, men vi var inte förföljda. Vi hade sju gevär utan remmar och turades om att bära dem. Isen var mycket hal. Ibland trampade någon av oss igenom en tunn isskorpa och fick plaska i vattnet en stund. Vi passerade Karlöfjärden, sedan Svinösund och vi nådde Moisö. En gång varje timme vilade vi 10-15 minuter. Nu var vi säkra på att det farligaste låg bakom oss och det fick oss att glömma tröttheten.
Vi beslöt att ännu samma kväll söka oss till Danskarby. Vi klev helt nära Pentala. Alla tystnade. I tankarna upplevde vi minnen av lugnare dagar där.
Carl Victor tänkte på föregående sommars segelveckor.
Sedan fann vi vägen över Medvastö till Långviken. Och plötsligt: Några byggnader på andra sidan stranden. Danskarby! Hurra. Rehnberg sade sig känna gårdens inspektor och Ossi hade de närmaste relationerna till Wrights. De skickades att väcka inspektorn. Vi visades till Wrightska bostadshuset. En tjänarinna bjöd oss in. De våta stövlarna och strumporna avdrogs på verandan och fördes till köket för att torka. Klockan var en kvart i fyra på morgonen. Inspektorn satte fart på ladugårdsfolket för att vi skulle få mjölk. Snart stod en måltid framdukad i matsalen och ingen gick hungrig från bordet. Men tid att tänka på annat. Nio av oss for iväg till Sjundeå ned häst och släde.
Ossi, Pelle, CE och Carl Victor hade tid att sova några timmar. De hade order att vänta på Sandelins Sjövik – mellan Kantvik och Båtvik – till söndag kväll. Efter fyra timmars sömn väntade morgonkaffet. Carl Victor ringde till Kantvik och bad dem skicka bud till Tuomolins på Sjövik att de skulle komma med två hästar och slädar till Gunnarsby. Ett varmt tack för det fina mottagnadet på Danskarby. Inpektorn skötte om transporten till Gunnarsby och sedan kom Walter och David Tuomolin.
Den långa vandringen från Helsingfors var över. Carl Victor noterar att klockan var halv fem på eftermiddagen den 30 januari.
På Sjövik tog hushållerskan Hulda emot oss med värme i rummen och varmt vatten färdigt i köket.
Efter några dagars vila och förberedelser åkte de fyra vännerna med häst och släde den 4 februari till Sigurds. Walter blev kvar där och arbetade i rustkammaren. Det kan nämnas att han och brodern David som pojkar bodde med sina föräldrar i ett torp vid gränsen mellan Sjövik och Båtvik. Några år senare övertog David som arrendator skötseln av jordbruket på Sjövik. Sjövik hade år 1911 köpts av Carl Victors far, kirurgen, professorn Eino Sandelin, av Kantviks dåvarande ägare, vicehäradshövding G. Takolander. Den nya stora villan stod färdig år 1912.
I kårstabens anteckningar för den 4 februari noterades att medicine kandidat C.V. Sandelin och medicine studerande Pehr Tallberg anlänt för att delta i sjukvården. Ledningen för den övertogs några dagar senare av med. Dr. Teddy Biaudet. Även inemot tjugo lottor och sjuksköterskor tog hand om de sårade. Ett sjukrum fanns i inspektorsbyggnaden på Sigurds, men eftersom även kårstaben var inrymd i samma byggnad var trängseln stor. Det blev därför nödvändigt att söka nya utrymmen för sjukvården. Valet föll på Vohls gård vid Humaljärvi, cirka två kilometer från Sigurds.
Utöver själva Sigurdskåren – av vilka de yngsta var skolelever och studerande – fanns även ett antal flyktingar på Sigurds. De deltog bl.a. i befästningsarbetena.
Och utöver Sigurds hörde även gårdarna Ingels och Kvarnby till kårens aktionsområde. Förstärkningar behövdes med tanke på de rödas växande aktivitet i Sjundeå och Kyrkslätt. I mitten av februari räknade Sigurdskåren över 450 man.
Enligt Carl VIctors anteckningar var den första tiden på Sigurds rätt lugn, med sedan kom rapporter från alla väderstreck om koncentrering av nya, välbeväpnade, röda trupper. Den 22 februari inleddes på verkligt allvar anfallen mot Sigurdskåren. De rödas kulsputor och kanoner spelade nu betydligt större roll än tidigare. Skadorna på befästningarna och byggnaderna på Vohls och Ingels var betydande. Döda och sårade förekom på båda sidorna men med tanke på de rödas tio-tolvfaldigt större manskap försvagades givetvis Sigurdskårens ställning snabbare. De rödas intensiva eld givning fortsatte den 25 februari, och den dagen förlorade Sigurdskåren vid Ingels sju man.
Efter flera överläggningar beslöt staben slutligen om uppbrott. Den 26 februari tog sig Sigurdskåren över järnvägen nära Ingvaldsby sydost om Humaljärvi och hade sedan Friggesby som mål. Där ordnade värdinnan, fru Johansson med välkommen mat och vila. Kåren fick nu höra att de röda hade fortsatt beskjutningen med kanoner av Sigurds, där stor skada hade åstadkommits. Karaktärshuset träffades och brann ned.
Den allmänna tanken var: tur att vi inte var där.
Följande mål var bland annat stenbrottet i Obbnäs, där det hette att inkvarteringsmöjligheterna var goda. Stenbrottet ägdes av ett holländskt företag. Det visade sig emellertid att bostadsbarackerna var allt annat än i gott skick. De hade tidvis använts av rysk militär. Humöret sjönk,
En överraskning för många var att attachen vid svenska beskickningen Folke Malmar den 27 februari framlade ett kapitulationssvtal mellan Röda gardets frontstab i Kyrkslätt och Sigurdskåren. I avtalets sista stycke hette det att fångarna (det vill säga Sigurdskåren) tillförsäkras sådan behandling som enligt folkrättslig sed tillkommer krigsfångar. Avtalet godkändes. Av avgörande betydelse var insiktten om att en fortsatt kamp hade inneburit stora förluster i människoliv. Redan samma kväll transporterades 467 medlemmar av Sigurdskåren till Kyrkslätt station. Natten till den 28 februari anlände två extra tåg med fångarna till Helsingfors. Under bevakning marscherade fångarna till Svenska Reallyceum vid Elisabetsgatan, som fungerade som fängelse för krigsfångar. Carl Victor hade emellertid före kapitulationsavtalets godkännande med häst och släde tillsammans med två sårade lämnat Stenbrottet och åkt tåg från Kyrkslätt till Helsingfors. Fånge var han dock, och sedan de sårade omhändertagits, blev han förd till fängelset i Reallyceum.
När Sigurdskåren anlände till fängelset fanns där redan i några klassrum fångar från de östnyländska kårerna. De nyanlända fångarna placerades samtliga i gymnastiksalen. Mycket trångt, men tröttheten tog överhand. Men när fångarna vaknade stod ingen mat till deras förfogande. Först på kvällen fick de sin första måltid den dagen. Åter kom Sveriges beskickning till hjälp i form av kapten Sigurd af Ekström. Nu togs hela skolbyggnaden i bruk för inkvartering, antalet fångar i gymnastiksalen minskades till 170 och de övriga placerades i alla tillgängliga klassrum och utrymmen. Vid sidan av frivillig borgerlig insats i huvudstaden såg Ekström även till att matfrågan löstes med hjälp av beskickningens personal, som ordnade med livsmedelsleveranser från landsbygden.
Samtal och läsning hörde till tidsfördrivet, men fångarnas dagliga liv, inkluderande vila, stördes av att ett stort antal beväpnade vakter ständigt var i rörelse i skolbyggnaden. Anhöriga till fångarna sände dagligen hundratals paket, kort och brev, men allt granskades först av fängelsekomissariatet, som godkände eller fördröjde framkomsten till adressaten. De anhöriga sände frimärken till fångarna så att brev och kort kunde postas utan dröjsmål. Kapten af Ekström bidrog också till att tillfångatagna läkare blev frigivna för att kunna sköta sårades och sjuka i staden.
Carl Victor frigavs redan den 9 mars Det bevarade intyget över frigivningen är skrivet på fiska och undertecknat av Antti Halonen, som var den ena av fängelsets två chefer eller kommissarier.
”Härmed har Röda Korset tillhörande med.kand. Karl Sandelin i enlighet med rannsakningskommittens beslut frigivits från krigsfängelset i Svenska Reallyceum vid Elisabetsgatan. Helsingfors 9/3 1918, Antti Halonen.”
Inom parentes några ord om händelser i världskriget som inverkade på utvecklingen i Finland. I det tysk-ryska fredsavtalet i Brest-Litovsk den 3 mars 1918 fastslogs bl.a. att de ryska trupperna i Finland bör lämna landet. I Viborg upplöstes de sista förbanden den 15 april. Två veckor senare gav de röda upp kampen.
Carl Victor skildrar givetvis den stora glädjen, värmen och lyckan när han efter inemot sju veckors bortavaro återförades med familjen. Elva dagar senare fyllde han 23 år.
Vi vet hur krigshändelserna utvecklades i Helsingfors. Söndagen den 13 april var striderna över i huvudstaden och på eftermiddagen kunde fångarna lämna Reallycéet i Kronohagen efter en fångenskap som varade fyrtiofem dagar.
Men ännu efter den aprildagen krävdes intyg av olika slag för att kunna röra sig i staden. Jag citerar ett av dem:
”Carl V. Sandelin tillåtes fritt röra sig inom Sveaborgs fästningsområde samt färdas mellan Helsingfors och Sveaborg. Sveaborg den 21 april 1918. B. Gyllenbögel, fästningskommendant”.
Det fanns bl.a. röda fångar på önsom behövde läkarvård. Carl Victor var sedan den 4 april anställd vid Maria sjukhus kirurgiska avdelning som avdelningsläkare.
Min fars noteringar och handlingar åtföljdes av Ivar Hortlings ”Sigurds” – en skildring på 92 sidor som utkom redan samma år, 1918, på författarens förlag. År 1918 utgavs på Holger Schildt förlag det av Thure Svedlin redigerade verket Kamp och äventyr i Röda Finland i två delar med tio artiklar av aktiva på den vita sidan.
Alf Brenner slutförde 1943 sitt arbete om Sigurdskåren, som efter slutredigering av Woldemar Sundman utgavs i bokform på Söderström & Co:s förlag år 1958. Dr Tedddy Biaudet skrev i sina minnen Ett liv i läggspel år 1954 om Sigurdsambulansen.
Och till minnet av min far hör givertvis även den av Gustaf Mannerheim undertecknade förläningen av Frihetskrigets minnesmedalj och den av ordföranden i Finlands senat, Harald Åkerman, undertecknde förläningen av Frihetskorsets IV klass med rött kors..
