Föredrag av Carl Fredrik Sandelin om hans farfar Eino Sandelin, på
Släktföreningens möte i Helsingfors 8.3.2015
Eino Sandelin föddes i Virdois för drygt 150 år sedan, den 16 december 1864, som son till dåvarande pastorsadjunkten Frans Viktor Sandelin (1833–1897) och Emma Josefina Sandelin (1840–1899), dotter till kyrkoherden i Ruovesi Josef Wilhelm Durchman (1806–1891) och Emma Charlotta Reuter (1819–1900). (Det var inte ovanligt att döttrar och söner i prästfamiljer, vars hemspråk var svenska, i dopet fick både ett svenskt och ett finskt förnamn. Fosterländskheten var stor och prästerna deltog i spridningen av utbildning och kultur i finskspråkiga städer, byar, landsort. Ett exempel på detta är Eino Kauno.)
År 1933 publicerade Eino (min farfar) sin bok om fadern och året därpå sina anteckningar om sitt eget liv. Läsningen av skrifterna lärde och lär oss förstå hur viktiga barndoms- och uppväxtåren i den stora prästfamiljen var för honom, för hans utveckling och val av yrke, för hans samhällssyn, för omtanken om familj och släkt och den respekt som han, i egenskap av läkare, visade sina patienter och kolleger.
Äktenskap inom prästfamiljerna var inte alls ovanliga på 1800-talet. Redan Einos farfar Petter Johan Sandelin förenades år 1818 i äktenskap med Jeanette Aurora Alcenius, dotter till dåvarande kapellanen i Storå, Daniel Alcenius och Maria Estlander. Tolv barn, av vilka Frans Viktor var det elfte, föddes i äktenskapet av vilka åtta levde när modern dog 38 år gammal år 1836. Följande år äktade Petter Johan sin avlidna hustrus kusin Maria Alcenius, som var dotter till kapellanen i Ilmola, David Alcenius och Maria Kristina Roos. I det nya äktenskapet föddes sex barn. Frans Viktor växte upp i Sideby, Maxmo och Vörå och blev student i Vasa år 1855. Han prästvigdes två år senare och samma år förordnades han till pastorsadjunkt i Ruovesi. Om livet i Ruovesi, där han var inkvarterad hos familjen Durchman, skriver han framför allt till äldre brodern Karl-Robert, som även han valde prästyrket, och till systern Laura. I ett av breven till Laura nämns för första gången kyrkoherdeparets äldsta dotter Emma Josefina, född 1840. Han känner varmt för henne. Han är 26 och hon är 19 när han i ett brev, daterat 10.8.1859, friar till henne. Han skriver: ”Jag kan ej bjuda dig till lekar och dans, till fröjder och nöjen utan endast till livets allvar. Har du mod, Josefina, har du mod att hand i hand med en fattig man träda livets allvar till mötes – så bliv min brud.” Hon svarade ja och hennes föräldrar gav sitt samtycke. De vigdes 31.7.1860. Till Frans Viktors arbete i Ruovesi hörde även predikningarna när kyrkoherde Durchman besökte något av församlingens fyra kapell, däribland Virdois. Predikan skrevs på svenska och översattes till finska. Sedan Durchman kontrollerat språket lärde sig Frans Viktor texten utantill eftersom han ville tala fritt. Han lärde sig inom kort att korrekt använda finska.
I maj 1861 övertog Frans Viktor kapellanstjänsten i Virdois. I det nya hemmet fick han och Josefina tyvärr uppleva ”livets allvar”. Deras första barn, en son, dog endast ett år gammal och följande barn, en dotter, levde endast en dag. Men år 1864 föddes en frisk pojke som döptes till Eino Kauno.
I Ruovesi, Virdois och i Ikalis, som från 1868 var Frans Viktors nya tjänsteort upplevde prästfamiljen nödårens svåraste tider. Tiggare kom i stora skaror till prästgårdarna för att få mat. Sjukom, fattigdom och elände förekom överallt. Mycket av inkomsten som kapellan i Ikalis gick åt för att bekosta mat åt de nödlidande. Åren 1874–1897 verkade Frans Viktor som kyrkoherde i Kronoby och i Malax. Ett tecken på den uppskattning som han allmänt rönte var att han utsågs att representera prästerskapet vid år 1888 och 1891 års lantdagar.
Josefina födde femton barn av vilka tolv levde till vuxen ålder, många av dem även till hög ålder. Barnen gick i skola i Gamlakarleby och Vasa. Sju systrar Sandelin genomgick Fruntimmersskolan i Vasa, vilket är ett rekord i sitt slag i skolans historia. Ingen av sönerna valde prästens yrke – men yrket gick dock vidare i släkten genom Frans Viktors äldre bror Karl Robert och hans ättlingar. Tre av Frans Viktors och Josefinas söner blev läkare: Eino kirurg, professor och en av Eira sjukhus grundare, Väinö Hyvinge sanatoriums skapare och överläkare samt Torsten kirurg och grundare av barnsjukhuset Ensi tillsammans med svågern Gunnar Gylling. Två av döttrarna, Edit och Gurli valde sjuksköterskans krävande yrke. Dottern Aina blev en av vårt lands första kvinnliga yrkesfotografer med ateljé i Gamlakarleby. Sonen Odo blev jurist med verksamhet vid Vasa hovrätt och i Jakobstad. Dessa exempel på yrkesval pekar på en fördomsfri inställning hos föräldrarna till utvecklingen i samhället och till barnens egna önskemål.
Eino Sandelin berättar i sina Anteckningar, som utgavs 1934, mycket levande och detaljrikt om barndoms- och ungdomsåren i framför allt Kronoby och skolstäderna Gamlakarleby och Vasa. Pappa Frans Viktor blev kyrkoherde i Kronoby år 1873. Det betydde att han blev prost och att mamma Josefina blev prostinna. Kronoby betydde även att familjen återvände till Österbotten. Kyrkoherdebostället hette Torgare, en ståtlig byggnad som alltjämt står kvar. I Nedervetil var farbror Karl Robert prost och familjerna besökte varandra ofta. Fritiden tillbringade särskilt pojkarna mycket utomhus med olika spel, fiske, jakt och båtfärder medan flickorna, systrarna, var mera bundna vid hushållsarbetet. Mamma Josefina vävde, eller lät väva, tyg för kläder. Någon sömmerska förekom inte under Kronobytiden, kläderna syddes av modern och av de äldre systrarna.
Höstterminen 1874 började Eino sin skolgång i elementarskolan i Gamlakarleby. Slagsmål mellan skolpojkarna var vanliga. Frans Viktor gav sonen ett viktigt råd: ”Du skall inte börja gräl men slår någon dig så slå tillbaka.” Olika samhällsställning beaktades inte, skriver Eino, men ynkedom och feghet föraktades djupt. Från skolåren i Gamlakarleby minns han även en utpräglad rättskänsla, öppenhet och redighet. Hans skolgång i Vasa inleddes 1880 och avslutades 1885. Vasa var skolstaden även för hans systrar, bröder och kusiner. Barnen var inkvarterade hos släktingar eller bekanta till föräldrarna. Skoleleverna träffades till lättare umgänge på lördagskvällarna. Omtyckta var utfärder till villor, som stod tomma i stadens närhet. Dans förekom och ”förkläden” var viktiga. under en av Einos första utfärder blev han presenterad för flickorna Hartman, Sigrid och Gertrud. Han dansade en francaise med Sigrid. Einos gode vän och klasskamrat Fredrik Hartman, kallad Pe, var bror till de två flickorna. Det gav Eino tillfälle att ibland följa dem hem från skridskobanan. han skriver: ”Det vore orätt att säga att jag var kär, jag tyckte endast att det var mycket rart att sammanträffa med dem.” Han beskriver även de årliga majfesterna. Till dem hörde att en flicka från Fruntimmerskolan utsågs till Majdrottning. Våren 1884 valdes Sigrid Hartman till Majdrottning. Gymnasisterna och hennes tärnor vandrade till Sandvikens villa. Efter festen där flöjdes Majdrottningen vid 9-tiden på kvällen hem. På allmän begäran visade sig Sigrid på balkongen i sitt hem och jublet och hurrandet tog slut först sedan hennes mamma, milt men bestämt, tog hand om drottningen. Jag citerar Eino: ”Att denna drottning sedan skulle bliva min drottning vågade jag knappast tänka, än mindre hoppas på.”
Eino skriver att ju mer det led började han hata skolan. Han tyckte att man måste plugga allt möjligt strunt, som man senare inte kunde ha någon nytta av. Skrivningarna till studentexamen motsågs med spänning. Proven i latin bedömdes mycket strängt och Eino jämte tre andra var tvungna att resa till Helsingfors för avslutande förhör i latin vid universitetet. Den 4 juni 1885 kom utslaget. Eino var student. Kvällen tillbragtes på Hotel du Nord med biffstek, öl och punsch – ”utomordentligt måttligt”, skriver han ”med beaktande av de inre känslorna”.
Flyttningen till Helsingfors och studieåren där 1885–1888 samt i Berlin 1888–1889. Eino hade glädjen att få Fredrik Hartman till bolagist. De bodde den första terminen hos fröken Häggblom i Brunnsparken – det hu som senare beboddes av marskalk Mannerheim. Samma höst började Pe:s systrar sin kurs i Fortbildningsläroverket. Hösten 1887 tenterade Eino kemi, fysik, botanik och zoologi. Till ämne från filosofiska fakulteten valde han Filosofi. Den publika examen ägde rum 24.1.1888. Han var nu filosofiekandidat. Han och Pe skrevs in i Medicinska fakulteten och kallades magistrar.
Mer än tidigare hade Eino Sigrid i tankarna och i början av maj 1888 skrev han i ett kort brev till henne om sina känslor. Samma kväll fick han hennes svar. Med hjälp av bud var postgången snabb. Siri – det var så hon alltid hette för honom – och han kom överens om att hon skulle underrätta sina föräldrar i Vasa, kommerserådet Carl Johan Hartman med hustru Maria. Eino besökte dem i slutet av maj och lade märke till ett visst bekymmer hos dem. Men på Sigriddaggen den 19 juni 1888 eklaterades förlovningen på det hartmanska sommarstället Kaprera i Vasa skärgård.
Hösten 1888 och vintern 1889 studerade Eino och Pe anatomi och fysiologi för professor Waldeyer vid Berlins universitet. Hösten därpå var farmakologi i turen i Helsingfors. I maj 1890 var tentamina för med.kand. avklarade och sedan följde en provmånad på medicinska kliniken. Den 30 maj deltog Eino i magisterpromotionen med Siri som kransbinderska. Och i slutet av samma år började de två fundera på bröllop.
Vigseln ägde rum i Vasa den 28 augusti 1891. Bröllopsresan gick till Stockholm och efter fem dagar där reste de nygifta med ångbåt till Helsingfors och det första egna hemmet, en trerummare vid Konstantinsgatan 13 (senare Sjötullsgatan). Ett av rummen disponerades tidvis av Pe Hartman.
Eino inledde sin läkarkarriär som amanuens på ögonkliniken och på Kirurgiska sjukhuset. Den stora händelsen var emellertid dottern Märtas födelse den 5 november 1892. Sommaren och september 1893 var han t.f. andra stadsläkare i Vasa. I Helsingfors flyttade familjen till en femrumsvåning i samma hus sedan förberedde sig Eino för licentiaten. För tentamen i kirurgi skrev han en uppsats om Hämofilernas arthroathier för vilken han fick laudatur. I alla övriga ämnen var betyget magna cum laude. Den 17 maj 1894 ägde den offentliga examen rum. Sedan återvände Eino till födelseorten Virdois, där han i drygt ett år verkade som kommunalläkare. Familjen bodde i tre rum och kök i Yleherranens gårds stora byggnad. Och här i Virdois föddes den 20 mars 1895 förste sonen Carl Victor – Carl efter morfar och Victor efter farfar. I Virdois opererade Eino sin första harläpp – ett bevis på hans skicklighet. Siri och han trivdes med virdoisborna men Eino tyckte inte att han där fick utlopp för den kraft och den arbetslust som han kände sig äga. Den 15 september 1895 fick han beskedet att han utsetts till assistentläkare vid Kirurgiska sjukhuset i Helsingfors. Tillbaka till huvudstaden där ett intensivt arbete väntade – inte bara på sjukhuset utan även med den redan påbörjade doktorsavhandlingen. Familjen bodde nu på Georgsgatan 2. Till sommaren hyrdes en liten finskarstuga på Villinge, framför allt för Siri och barnen.
Disputationen ägde rum i slutet av maj 1896. Avhandlingens namn var ”Kliniska studier öfver struma i Finland med ledning af 80 operativt behandlade fall”. Den aktuella tidsperioden var åren 1884–1895. Med åren framstod den nyblivne doktorn som den ledande strumaspecialisten i vårt land.
Några månader efter disputationen fick Eino av Kirurgiska sjukhusets perfekt, professor M.V. af Schultén, i uppgift att i Berlin ta reda på vad de s.k. röntgenstrålarna egentligen innebar. Här följder ett citat ur Anteckningar 1934:
Med egna ögon såg jag underverket. På en skärm syntes underverket tydligt. Även fotografier togs. Jag fick med mig några till Helsingfors. Schultén blev övertygad och en Röntgenapparat beställdes till kirurgiska kliniken. Den uppställdes av ing. G. Waenerberg. Jag fungerade som röntgenolog, Finlands första alltså. Fotograferingarna av händer, underarmar och liknande ben kunde ske på 5 minuter och av höftleden på 20 minuter. Patienten måste vara omsorgsfullt fastsurrad. Av apparaten hade man dock stor nytta i allt som gällde benbyggnaden.
För sitt arbete som kirurg vann Eino stor uppskattning och år 1897 utsågs han till kirurgiska sjukhusets underläkare. Underläkarbostaden på Kirurgen omfattade fem rum och kök. Underläkaren undervisade även sjuksköterskeeleverna både på finska och på svenska. År 1900 utsågs han till docent i kirurgi vid universitetet. Två år senare en ny viktig post: överläkare vid Maria sjukhus kirurgiska avdelning. Tjänsten, som även den omfattade undervisning, samt den växande privatpraktiken gjorde att undervisningen vid universitetet minskade även om han nominellt kvarstod som docent till 1921. Han erhöll professorstiteln år 1919.
Sina första privatoperationer gjorde Eino Sandelin i Fru Fröjdmans rätt anspråkslösa privatsjukhus i Brunnsparken. År 1901 blev han intagen i ett konsortium av läkare, alla med svenska som modersmål, som drev ett litet sjukhus, ”Läkares enskilda sjukhus”, i hörnet av Fredriks- och Lönnrotsgatorna. Einos syster Edit hade vid samma tid utsetts till sjukhemmets föreståndarinna. Men eftersom sjukhemmet var litet och i många avseenden mycket bristfälligt beslöt konsortiet att bilda ett bolag för uppförandet av ett nytt privat sjukhus. På konstituerande bolagsstämman i april 1904 konstaterades att den av stiftarna (med.dr. W. Zilliacus samt docenterna Törngren och Sandelin) antagna bolagsordningen hade fastställts av ”Kejserliga Senaten för Finland”. Läkares sjukhusaktiebolag var ett faktum. När det gällde att finna en lämplig tomt fäste sig initiativtagarna vid de obebyggda kvarteren invid Skepparegatan, som då var mera en väg än en gata. Hela den stadsdel, som sedermera efter sjukhusets namn blivit kallad Eira stadsdel, var en oplanerad vildmark. Hörntomten vid Fabriks- och Skepparegatorna var den lämpligaste platsen för det nya sjukhuset. Eino och Wilhelm Zilliacus bildade sjukhusets byggnadsstyrelse och sändes på bolagets bekostnad till Köpenhamn, där flera privata sjukhus fanns. Eino skriver: ”Den tiden innebar ordet sjukhus ännu något otrevligt och avskräckande. Vi skulle därför bygga ett sjukhem, inga långa korridorer, intet som påminde om lasarett eller fängelse.” Efter deras hemkomst utsågs de båda att ombesörja nybygget. Arkitekten Lars Sonck fick i uppdrag att utarbeta ritningarna. Byggnadsarbetena inleddes sommaren 1904. Den 8 juni 1905 intogs sjukhusets första patient. Soncks skapelse står kvar än idag, men redan under Einos livstid utvidgades sjukhuset två gånger. Eino var styrelsemedlem 1904–1932. Hans bror Torsten blev delägare 1931, samma år som barnsjukhuset Ensi sammanslogs med Eira. Han var styrelsemedlem 1937–1947. Deras syster Edit var översköterska åren 1904–1938.
Det var inte bara sjukhusarbetet och privatpraktiken som växte. Även familjen gjorde det. Den 21 mars 1899 föddes andra sonen Fredrik, Påken kallad, och andra dottern Margareta kom till världen den 12 januari 1903. Familjen flyttade först till Skillnadsgatan 5 och senare till nummer 11 vid samma gata, uppe på Skillnadsbacken med utsikt ner mot Svenska teatern.
Familjelycka – men också sorg. Den 24 augusti 1897 – dagen före bröllopet i Malax mellan Einos syster Elsa och Siris bror Fredrik (Pe) – drabbades Frans Viktor av ett slaganfall i hemmet och återfick inte medvetandet. Begravningen ägde rum tre dagar senare och följande dag firades bröllopet. Eino beundrar i sina anteckningar moderns, Josefinas, styrka och själskrafter att orka med bröllopet så kort efter makens bortgång och begravningen. Josefina drabbades ett år senare av bröstkräfta och hennes tillstånd försämrades småningom. Sonen skriver: ”Den 9 augusti 1899 kom döden och befriade mor från hennes lidanden.” Frans Viktor blev 64 år och Josefina 59.
I sina anteckningar skriver Eino om storstrejken 1905 och Sveaborgupproret 1906, men han nämner inte frihetskriget-inbördeskriget. Han förde dock dagliga anteckningar om händelserna från 21 januari till 24 april 1918 i en liten bok på 65 sidor. Det var oroliga tider i huvudstaden, även sjukhusverksamheten försvårades och därtill kom oron över den egna familjen, släktingarna och de närmaste vännerna.
År 1919 valdes Eino till ordförande i styrelsen för Helsingfors stads sjukhus – en post som han skötte framgångsrikt ända till år 1932. På Nordisk Kirurgisk Förenings möte i Göteborg år 1927 presenterade han i egenskap av specialist på strumaoperationer enastående resultat. På 431 operationer åren 1917–1927 hade han endast två dödsfall, dvs. mindre än ½ procents mortalitet. ”Det vittnar om Sandelins sällsynta kliniska skarpblick och kirurgiska kunnande”, skrev Richard Faltin i sin minnesteckning publicerad i Finska Läkaresällskapets handlingar november 1937.
I Läkaresällskapet var Eino en aktiv medlem och flitig föredragshållare. År 1914 var han sällskapets ordförande. Han var även styrelsemedlem i Helsingfors stads sjuksköterskeskola och kallades av Sjuksköterskeföreningen till dess hedersmedlem. Faltin nämner att Sandelin även i appendicitisfrågan hade en sund uppfattning, baserad på egna, omsorgsfullt gjorda iakttagelser. Han var en övertygad förespråkare för betydelsen av en tidig operation, innan livsfarliga komplikationer från bukhinneinflammationer hunnit utveckla sig. När han karaktäriserar Sandelins personlighet betonar Faltin dennes ”naturliga välvilja, hövlighet och saklighet som han visade alla både kolleger och patienter”. Som ett exempel på Einos österbottniska härstamningskonto nämner Faltin hans medfödda händighet, som bidrog till hans skicklighet som kirurg. I sina slutord beskriver Faltin honom ”som en för sitt kall sällsynt lyckligt utrustad läkare och kirurg.”
Somrarna 1898 och 1899 hyrde Eino en villa vid Fölisövägen. Efter arbetet på Kirurgen cyklade han dit till den väntande familjen. Men tanken på en egen sommarbostad väcktes och resultatet blev en vill på Rönnskärs östra udde. Och nu fick Eino också en längre närd önskan uppfylld, nämligen segling. Han var medlem i Nyländska Jaktklubben (NJK) redan sedan 1892, men blev tack vare den nya villan en mera aktiv seglare än tidigare. Han var under flera år medlem av NJK:s styrelse och prisnämnd samt år 1912–1913 klubbens vicekommodor. Av hans fem segelbåtar kan här nämnas den stora Marianne med 90 kvadratmeters segelyta och de två Margaretorna. Familjesegling, kappsegling och många långfärder både väster- och österut. Men sedan började villan på Rönnskär kännas liten och livet där blev mera stadsmässigt. Eino och Siri började tänka på ett ställe längre borta från staden, fredligt och verkligen ”på landet”. År 1911 köptes Sjövik i Kantvik by i Kyrkslätt. En stor villa av stock, utrustad även för vinterboende, uppfördes 1911–1912. Det sistnämnda året blev familjens första sommar där. Sjövik blev ett sommarparadis även för kommande generationer. Jordbruket var utarrenderat. Utanför villan och den långa stranden låg Obbnäs- och Porkalavatten. Jag vet inte när seglandet upphörde, men i början av 1930-talet köpte Eino en vacker snabbgående motorbåt, Snabbarn kallad. Den starka motorn gav båten en maximifart av 21 knop.
Det fanns mycket att göra på Sjövik. Trädgården växten. Siri noterade årligen i gästboken när den första jordgubben mognat. Eino fiskade mycket och han blev intresserad av rosenodling och ympningar av äppel- och plommonträd. men det bästa för honom var slöjdrummet där hans händighet ledde till vackra modeller av segelbåtarna plus mindre bokhyllor och praktiska, hopfällbara kaffebrickor i två.
En egen bil underlättade färderna till och från Sjövik. Einos första bil torde ha varit en Willys Knight. Ännu i början av 1930-talet köpte han en ny av märket Hudson. Två långa bilfärder företogs med Willys Knighten. Den 20.6.1927 körde Eino och Siri tillsammans med brodern Torsten och hans maka Emmy först till Åbo för att ta båten till Stockholm. Därifrån med bil genom Sverige till Göteborg och det nordiska kirurgmötet. Efter mötet norrut genom Värmland och Dalarna till Sundsvall och Lövånger, där släktens stamgård och några släktingar besöktes. Hemfärd via Torneå och längs västkusten till Åbo. Slutligen Helsingfors och Sjövik. Två år senare – den 20.4–20.5.1929 företog Eino och Siri tillsammans med Carl Victor och Marianne (Maruli) en bilfärd av och an till Rom. Först båt till Stettin, sedan med Willys Knighten genom Tyskland och Schweiz, över Alperna, till Norditalien och därefter till Rom. Återfärden till Stettin gick längs andra vägar. Maruli och Ca skrev en ingående loggbok, som renskriven i en liten vacker dagbok överräcktes som tack för resan åt Eino. Och Eino fyllde ett stort album med text och inemot hundra postkort, som hade inköpts under resan. En underhållande och informativ dokumentation. Sammanlagt 4 145 kilometer och bilägaren konstaterar stolt: ”Ingen punktering!”
Sin egen hälsa berörde Eino endast en gång i sina Anteckningar. Han skriver att våren 1905 – under slutet av Eirasjukhusets byggnadsskede – ”var för mig en eländig tid”. En septisk åkomma av något slag med hög feber och stark värk i hela kroppen. Han undersöktes av flera kolleger, som dock inte fann någon varbildning. Han var sängliggande i flera veckor med fortsatt värk. På inrådan av sina läkare reste han och Siri i början av maj till Wiesbaden och vistelsen där – den kända kuranstalten – gjorde underverk.
Från början av 1930-talet besvärades Eino av återkommande angina (halsinflammationer). Han ville inte tala eller skriva om sin ohälsa. Efter tillfriskningarna lade emellertid både familjen och kollegerna märke till att han inte längre var den lika spänstiga och handlingskraftiga mannen. I ett brev till föräldrarna skriver sonen Carl Victor 27.9.1931 att han av sin bror Fredrik hört att ”pappa har blivit mycket bättre … Det är klart att det efter en så långvarig historia skall dröja innan krafterna blir som förut”. Av ett brev från Ca den 2.5.1932 framgår att Eino avser att minska sin medicinska litteratur och sina instrument.
Ohälsan ledde till att Eino företar sin sista operation i april 1933. Därefter endast konsultativ praktik. Efter ett besök i Helsingfors skriver Carl Victor den 15.12.1933: ”Att du magrat och fallit av kan man ej komma ifrån … men månne inte den sjuka munnen bra mycket är skyldig därtill.” Och i ett brev den 15.4.1935 nämns att Eino åter haft influensa ”och det är naturligt att den sätter spår som länge håller i”.
Den 29.6.1935 avled Carl Victor endast 40 år gammal på Eira sjukhus efter en svår förgiftningssjukdom. Hans bortgång tog mycket på faderns krafter. Eino hade hoppats att sonen skulle flytta från Jakobstad till Helsingfors och fortsätta sin läkarverksamhet på Eira.
År 1937 har farmor antecknat i Sjöviks gästbok att sommarutflyttningen ägde rum den 14 maj. Längst nere på den sista sidan för det året har hon med liten handstil skrivit: ”Den 31.7 kände Eino sig sjuk. Vi foro 1.8 direkte till Eira.” På sjukhuset konstaterades en lungabscess. Eino var sängbunden flera veckor. Sedan tillstötte en svår blödning med kvävningssymptom. En förnyad blödning ändade hans liv den 15 oktober. Han var 72 år gammal. Sigrid Sandelins hälsa var god. Hon avled efter en kort sjukdom på Maria sjukhus 22.6.1964 i en ålder av 96 år.
* * *
Mina minnen av farfar? Minnesbilder från korta eller längre sommarvistelser på Sjövik, från några besök i hemmet på Skillnadsgatan efter flyttningen från Jakobstad 1935. Det mesta om honom har jag lärt mig först efter hans död. Även fotografier har väckt minnen till livs.
Bra minns jag det vita håret, som länge var vitt. Jag minns att han var tystlåten de sista åren men blicken var alltid varm. Jag minns honom i ekan, sittande eller stående med svirvelspöet i högra handen. Jag såg honom aldrig simma eller vada i vatten, förresten inte farmor heller. Och jag minns honom inte vid ratten i den stora motorbåten – Snabbarn som såldes 1936. Det var pappa eller farbror Påken som styrde under de båtfärder som jag var med om. Men min syster Britt-Marie berättade för några veckor sedan att hon bra minns en morgon när farfar väckte henne och syster Karin redan klockan 5 för att komma med honom på en båtfärd. Solen sken, havet låg som en spegel och med farfar vid ratten åkte de långt ut till havs. Säkert ville han visa dem allt det vackra i skärgården. Men ännu några egna minnen. Farfar i trädgården, böjd över rosenbuskar och granskande fruktträden. Han var intresserad av ympningar.
Vi syskon och kusiner är överens om att farmor skyddade honom mycket under de sista åren. Det var inte han utan hon som sade åt oss att det skulle vara tyst i och runt huset när farfar vilade och att vi inte skulle prata med varandra vid matbordet. Dörren till hans rum bredvid vardagsrummet var för det mesta stängd. Men när någon av oss under lekar eller spel fick skrubbsår på knäna tog farfar ur medicinskåpet i sitt rum fram jodflaskan och vadd. Det sved när han putsade såret men vi visste att det hjälpte – och för en kort stund hade vi varit inne i hans rum.
Farfars slöjdbod lockade, men den var hans heligaste. Dessutom var dörren låst och endast han hade nyckeln. Kanske mitt finaste minne är av den gången när han såg mig när han gick upp för trappan och frågade om jag ville komma med in. Det ville jag. Stum såg jag mig omkring. En segelbåtsmodell under arbete. Hammare, tänger, knivar och sågar och på hyllorna rader av filar, mejslar och borrar. Den fina slöjdbänken. ”Kanske kommer du en annan gång”, sade han när jag gick. På en hylla vid dörren såg jag en cigarrettask av märket Saimaa. Sommaren efter hans död öppnade jag den och i den låg några cigarretter och en träholk som var ganska brun av tobaksrök.
Jag minns hans jordfästning med de många talen och kransarna. Minnesstunden i hemmet. Stor trängsel. Kusin Maria kommer och viskar åt min syster Karin och åt mig: ”Kom och titta! Badrummet! Kom!” Och vad såg vi där? Badkaret var till hälften fyllt av stora isbitar och många champagneflaskor. ”Ej med klagan skall ditt minne firas!”